Mitt sista inlägg om vårt transalpine run ska delvis handla om skador. Det är en extrem tävling och just därför är det lite fascinerande att delta. Oavsett hur tränad eller vass där så är det inte säkert du tar dig i mål. Det måste till en portion tur och/eller vilja för att ta sig i mål. De som håller sig hela och friska har däremot bra chanser till bra placeringar. Första dagens segrare gjorde inte det och bröt etapp 4...
Vi hade det tufft. Elin hade ont i vaden de två första etapperna. Antaglgen pga leriga stigar efter allt regnande. Mina problem började etapp 3. Jag fick skitont på nedsidan knät vid löpning nedför och det var många långa nedförsbackar. Perspektiven kan ändras snabbt: Uppförsbackar var efterlängtade medan nedförsbackar skyddes som pesten.
Etapp 4 började höger vrist krångla. Kanske en följdskada eller något annat. Sedan började vänster hälsena. Natten innan Etapp 5 fick jag en lätt irritation i halsen. Då var det lite besvärligt, och likt Erik Hamren hade jag en mörk stund där på natten. Då var det fortfarande många dagar kvar och kroppen verkade inte hålla ihop.
Jag startade ändå etapp 5. Första nedförbacken gjorde skitont men sedan blev det bättre. Efter byte av sulor, så kändes knät mindre än etapp 4. Etapp 6 passade oss bättre då det var jämnare underlag. När vi kommit så långt skulle vi bara i mål. Då fick vi en förkylning... Etapp 6 var nog den enda som vi kände oss i slag. Etapp 7 och 8 fick vi hålla igen pga förkylningarna och jag hade fortfarande problem i knä, vrist och hälsena.
Varför blev vi skadade? Vi hade tränat mycket löpning i uppförs och nedförsbackar, men kanske inte tillräckligt mycket på ojämna stigar. Praktisk sett är det svårt att hitta sådana stigar i Mellansverige. Smala, ojämna, branta med fallhöjd på minst 200hm... Erfarenheten från Swiss alpine marathon, som vi sprang förra året, var att utförslöporna tar hårt men är löpbara. Något naivt trodde vi att transalpine skulle likna Swiss.
Transalpine run är dock till karaktären extremt, deklarerade Hårde Wolfgang på första briefingen, och drog banan på branta småstigar även om det fanns rutter med bättre underlag. Transalpine banan anpassas ej för att fler ska ta sig runt!
Vi förlorade 5-10 placeringar i varje större nedförsbacke. Uppför var vi starkare än de flesta och vi tog oss runt! Ska vi se något annat positivt, så är det att jag hade mest problem med skador, eftersom jag normalt är snabbare än Elin i utförslöpor. Nu jämnades tempot ut mellan oss.
Under Transalpine och direkt efteråt kändes det som vi nått vår gräns. Det var skönt att säga 'aldrig mer!' Nu vet jag inte riktigt. Det var en fantastisk upplevelse. Naturen är bedårande, speciellt Dolomiterna. Alpbyarna är pittoreska och väldigt olika men med en otrolig gästvänlighet. Det blir säkert fler alplopp men kanske inte etapplopp över 8 dagar...
Transalpine run är otroligt välordnat. Jag är lite förundrad över att allt ändå fungerat. Det är ändå en stor cirkus med 600 tävlande och säkert 300 funktionärer och medföljande som förflyttar sig. Mycket utrustning, bagage, vätskestationer. Skyltning! Bara att snitsla en 32 mil lång bana... Course crew förtjänar stor respekt. Liksaom sjukvårds/rescueteamet. Och Hårde Wolfgang... Han skulle föresten ut och reka nästa års bana denna vecka!
Tack för att ni läst, kommenterat och uppmuntrat!
Tejpning på löpande band innan start sista etappen! |
Johan innan start etapp 4. Inte i toppform. |
Samling i bybrunnen etapp 7 |