onsdag 12 september 2012

Johans eftersnack: Samling i bybrunnen!

Jag har aldrig haft ont på så många ställen under så lång tid. Det var jag inte ensam om. Efter varje etapp bybrunnen den naturliga samlingsplatsen. Här kunde trötta och skadade ben snabbt kylas ned av iskallt alpkällvatten. Fanns det ingen brunn, så var man hänvisad till ispåsar och det gick åt mängder!

Mitt sista inlägg om vårt transalpine run ska delvis handla om skador. Det är en extrem tävling och just därför är det lite fascinerande att delta. Oavsett hur tränad eller vass där så är det inte säkert du tar dig i mål. Det måste till en portion tur och/eller vilja för att ta sig i mål. De som håller sig hela och friska har däremot bra chanser till bra placeringar. Första dagens segrare gjorde inte det och bröt etapp 4...

Vi hade det tufft. Elin hade ont i vaden de två första etapperna. Antaglgen pga leriga stigar efter allt regnande. Mina problem började etapp 3. Jag fick skitont på nedsidan knät vid löpning nedför och det var många långa nedförsbackar. Perspektiven kan ändras snabbt: Uppförsbackar var efterlängtade medan nedförsbackar skyddes som pesten.

Etapp 4 började höger vrist krångla. Kanske en följdskada eller något annat. Sedan började vänster hälsena. Natten innan Etapp 5 fick jag en lätt irritation i halsen. Då var det lite besvärligt, och likt Erik Hamren hade jag en mörk stund där på natten. Då var det fortfarande många dagar kvar och kroppen verkade inte hålla ihop.

Jag startade ändå etapp 5. Första nedförbacken gjorde skitont men sedan blev det bättre. Efter byte av sulor, så kändes knät mindre än etapp 4. Etapp 6 passade oss bättre då det var jämnare underlag. När vi kommit så långt skulle vi bara i mål. Då fick vi en förkylning... Etapp 6 var nog den enda som vi kände oss i slag. Etapp 7 och 8 fick vi hålla igen pga förkylningarna och jag hade fortfarande problem i knä, vrist och hälsena.

Varför blev vi skadade? Vi hade tränat mycket löpning i uppförs och nedförsbackar, men kanske inte tillräckligt mycket på ojämna stigar. Praktisk sett är det svårt att hitta sådana stigar i Mellansverige. Smala, ojämna, branta med fallhöjd på minst 200hm... Erfarenheten från Swiss alpine marathon, som vi sprang förra året, var att utförslöporna tar hårt men är löpbara. Något naivt trodde vi att transalpine skulle likna Swiss.

Transalpine run är dock till karaktären extremt, deklarerade Hårde Wolfgang på första briefingen, och drog banan på branta småstigar även om det fanns rutter med bättre underlag. Transalpine banan anpassas ej för att fler ska ta sig runt!

Vi förlorade 5-10 placeringar i varje större nedförsbacke. Uppför var vi starkare än de flesta och vi tog oss runt! Ska vi se något annat positivt, så är det att jag hade mest problem med skador, eftersom jag normalt är snabbare än Elin i utförslöpor. Nu jämnades tempot ut mellan oss.

Under Transalpine och direkt efteråt kändes det som vi nått vår gräns. Det var skönt att säga 'aldrig mer!' Nu vet jag inte riktigt. Det var en fantastisk upplevelse. Naturen är bedårande, speciellt Dolomiterna. Alpbyarna är pittoreska och väldigt olika men med en otrolig gästvänlighet. Det blir säkert fler alplopp men kanske inte etapplopp över 8 dagar...

Transalpine run är otroligt välordnat. Jag är lite förundrad över att allt ändå fungerat. Det är ändå en stor cirkus med 600 tävlande och säkert 300 funktionärer och medföljande som förflyttar sig. Mycket utrustning, bagage, vätskestationer. Skyltning! Bara att snitsla en 32 mil lång bana... Course crew förtjänar stor respekt. Liksaom sjukvårds/rescueteamet. Och Hårde Wolfgang... Han skulle föresten ut och reka nästa års bana denna vecka!

Tack för att ni läst, kommenterat och uppmuntrat!



Tejpning på löpande band innan start sista etappen!
Johan innan start etapp 4. Inte i toppform.
Samling i bybrunnen etapp 7

Elins eftersnack

Transalpine run var mycket tuffare än jag trodde var möjligt. Framförallt var det underlaget jag inte var beredd på. Vi hade trott att när etapperna var så långa, så kunde det inte vara några längre bitar som gick på stig. Vi hade föreställt oss att vi till största del skulle springa på större vandringsstigar och grusvägar, så som det var på Swiss Alpine förra året. Men så var det inte. Visst, bitvis var det ju lättsprunget och när man går uppför spelar inte underlaget lika stor roll. För mig är det framförallt underlaget nerför som är avgörande. Är det jämnt och fint kan jag rulla på, men är det ojämnt och tekniskt går det långsamt. Vi skulle ha behövt öva mer på att springa tekniskt nerför innan vi åkte.

I övrigt tycker jag att vi hade förberett oss bra. Vi använde stavar uppför, vilket även majoriteten av lagen kring oss verkade göra, och det kändes nästan som en nödvändighet. Jag hade inte velat vara utan dem. Vi hade även bokat in oss på hotell istället för att bo på de ”camp” som erbjöds. Visst, man missar säkert en del av gemenskapen på kvällen men sovsäck och liggunderlag på golvet kändes aldrig speciellt lockande… Det andra svenska laget avbröt sitt boende på campen efter en natt på golvet i ett trapphus där rörelsedetektorer gjorde att lyset tändes så fort någon gick upp på toaletten på natten, och temperaturen hade varit 28 grader när de vaknade på morgonen.

Transalpine run är en relativt välordnad tävling. Mest imponerande är sjukvårdsteamet som finns på plats innan start och i mål för att ta hand om trasiga kroppar. De fanns även på plats ute längs banan och tog sig fram på motorcykel dit det behövdes. Sedan kan man ju ifrågasätta hur god sjukvård det är att stå och dela ut 75mg Voltaren tabletter till den som vill ha utan närmare frågor. Det har ju framförts en del kritik kring receptfrihet och användandet av Voltaren i Sverige på sistone, och i vissa länder är inte ens 25mg receptfria. Även tejpning- och massageteamet jobbade hårt från morgon till sen kväll, men det kändes tyvärr inte alltid som om de var så kunniga på det de gjorde (trots att de tog betalt för det…).

Tävlingsledningen borde lära sig att kommunicera viktig information effektivt. Inte lägga bangenomgången efter en evighetslång prisutdelning och låta all viktig info försvinna i ett kaos av tyska, engelska och spanska.

Det var flera lag som frågade oss om vi inte skulle springa nästa år igen. Vi sa alltid nej. Jag tror att jag skulle ha svårt att motivera mig att göra samma sak igen. Har man redan klarat av det en gång, varför ska man då pressa sig för att göra det igen? Nästa år går loppet den västra rutten, vilken är något kortare än den östra som vi sprang i år. Så visst, det är annan utsikt och andra sträckor, men det är fortfarande 8 dagar att ta sig igenom. Det kräver motivation.

Så vad ska jag göra nu då? Jag vet inte. Transalpine run har varit ett långsiktigt mål, och många av de tävlingar vi sprungit har varit en del av förberedelsen inför det. Men det finns mängder av lopp att välja på, så det ska nog gå att hitta något!
Välskyltat!

måndag 10 september 2012

Lite statistik

Nu när vi inte längre springer hela dagarna har vi passat på att fördjupa oss i lite siffror från loppet. Det finns inte så mycket statistik att tillgå på loppets hemsida, men med excel går det att få fram lite intressanta saker (alternativt väldigt ointressant för de flesta, nördvarning)!

Totalt startade 290 lag, 173 tog sig i mål (ca 40% av de startande lagen bröt alltså). I vissa fall fortsatte den ena lagmedlemmen individuellt, men laget är då ej längre med i tävlingen (82 individuella löpare tog sig i mål). Fördelat på de olika klasserna:

 StartandeFullföljande% brutit
Men874844,8%
Master men834941,0%
Senior master men211528,6%
Mix775133,8%
Women221054,5%
Totalt29017340,3%


Lag i Master men har en sammanlagd ålder på de båda deltagarna >80 år, Senior master men >100år.

Utan att fördjupa sig i signifikansen av detta så är det intressant att se att det är över 50% i damklassen som bryter, medan det i klassen för de äldsta herrarna endast är knappt 30%. Vad kan det bero på? Erfarenhet?

Vi tog även fram siffror för mixklassen över vilka etapper det var som lagen bröt:

 Dag 1Dag 2Dag 3Dag 4Dag 5Dag 6Dag 7Dag 8
Startande7776727168625552
Brutit14136731
% brutit per etapp1,3%5,3%1,4%4,2%8,8%11,3%5,5%1,9%


Dag 5 och 6 verkar många lag ha brutit. Dag 5 var relativt kort, men hade många höjdmeter nedåt vilket inte är kul när man har ont i knäna (och det var det många som hade då). Dag 6 var relativt lång och innehöll stigningen till Krohnplatz. Det var en etapp som passade oss bra, men jag kan tänka mig att många fick problem när de var trötta. Den innehöll dessutom en hel del asfaltslöpning, vilket inte heller är lätt när man har ont. Stackars det lag som tvingades bryta sista dagen!

Man kan också få fram att i snitt var deltagarna födda 1971. Den yngsta deltagaren var född 1991 och var med i det vinnande herrlaget, den äldste deltagaren var född 1942 och slutade på plats 12 i senior master men. Tja, vad ska man säga om det? Är man ung och orädd kan man springa snabbt nerför och vinna? :)

Vad kan man då säga om allt det här? Det är en tuff tävling. Att springa i snitt 4 mil och nästan 2000 höjdmeter per dag i 8 dagar sliter. Vi hade inte förväntat oss att det skulle vara så tufft, och antagligen hade många andra lag det inte heller.

lördag 8 september 2012

Dag 8: äntligen mål!

Niederdorf-Sexten 33 km 1270 hm

Det var en kylig morgon. Niederdorf ligger 1145möh och solen hade inte börjat värma än. Men väderprognosen lovade en fin dag. Till och med Hårde Wolfgang lät riktigt positiv i starten och utlovade en fin dag som alla borde klara. Stämningen innan start var på topp, mycket hojtande och kramande.

Etappen började snällt på asfalt och grusvägen och endast lätt stigning. Johan och jag kunde tugga på bra i vårt eget tempo. Självklart stramade det och gjorde ont i diverse muskelfästen, men inget oroväckande. Generellt sett så har de flesta av våra initiala skador blivit bättre under veckan. Kroppen har anpassat sig. Det var dock skönt att veta att det här var den sista etappen.

Efter ca 15km och 250hm började stigningen mot dagens enda topp vid Dreizinnenhutte. Innan dess hade vi kunnat småjogga, men nu väntade 1000hm stigning, så det var bara att börja gå. Samtidigt kom solen fram och började värma.

När vi nästan nått toppen stod den glade engelsmannen och hejade glatt. Han hade tydligen sprungit dit från målet som låg 11km och 1100hm därifrån... Så nu återstod alltså bara lite drygt en mil av loppet, och dessutom nedför!

Det var dock en ganska tuff mil för oss. Uppför är tungt för flåset, men nedför gör mycket mer ont i knän och muskelfästen. Var dessutom rejält stenigt och eländigt till största del.

Tillslut så kom målet äntligen inom synhåll och vi kunde ta de sista stegen över mållinjen. Vi fick medaljer och gratulationer. De eftertraktade finisher tröjorna ska vi dock inte få förrän på kvällens avslutningsfest.

Idag gick vi i mål på plats 22, totalt så slutade vi på plats 24 av 51 fullföljande mixlag (någonstans mellan 20-30 lag har brutit i mixklassen).

Nu ska vi ta det lugnt och återhämta oss. Förhoppningsvis orkar vi dock skriva ihop varsin sammanfattning av veckans intryck under de kommande dagarna.

//Elin

fredag 7 september 2012

Dag 7: Motivation.

Transalpinerun dag 7 St. Vigil - Niederdorf 42km 2000hm

Hårde Wolfgang använde orden steil(brant), steinig och wunderschön flera gånger på gårdagens briefing. Det är hans favoritord men det är inte bra när de nämns för ofta. Vi är nu i Dolomiterna! Här är extremt vackert, många branta bergväggar och ganska mycket sten.

Första halvan av dagens etapp var snäll och vacker; den andra var tung och vacker. Vi passerade två berg: först 2400m och sedan 2200m, däremellan skulle vi ner till den smaragdgröna Pragser Wildsee (1300m).

Från sjön såg andra toppen ut som en lodrät bergvägg. Vägen upp och ner gick via rasbranter, där de letat upp en smal stig som ringlade sig upp och ner på andra sidan. Det kändes som en 700m hög grushög i 40 graders lutning. Halvvägs ner träffade vi på Algy...

Avslutningen var varm och gick på cykelvägen till Niederdorf. Slutade på plats 21.

Hur motiverar vi då oss att bestiga en 700m grushög efter 27km? Varför gör vi ens detta?

Det finns lite olika svar, men det viktigaste är nog att vi vill testa våra gränser. Det är en männsklig drift men tar sig olika uttryck. Vissa skriver böcker, hoppar fallskärm, jobbar. Vi springer.

Vi har sprungit en hel del långa lopp, kört lite multisport, sprungit bergslopp. Efterhand flyttas gränsen för vad som du kan anse genomförbart allt längre, och till slut behöver du hitta rätt extrema saker för att det ska bli motiverande.

Vi har planerat och tränat för det här i två år. Det gör att man inte gärna ger upp lättvindigt bara för att grusbacken är ganska tung eller att knäna värker av en alldeles för lång nedförsbacke. You keep om running!

I morgon är sista dagen. Vi kommer starta kl8 till tonerna av 'highway to hell' (som vanligt) och vi ska i mål. På kvällen är det partaj. Killen som skrivit Transalpines signatur ska framföra den. Den heter 'keep on running'

torsdag 6 september 2012

Dag 6: Supportrar!

Sand in Taufers- St. Vigil in Enneberg 37.5km 2200hm

Idag var vår dag. Första 25km innehöll en hel del plattlöpning samt en 500hm backe. Vi kunde nöta på rätt bra. Efter Bruneck började stigningen mot Kronplatz. Detta är den längsta backen på hela transalpine. 1300hm upp på 6km. Wunderschönen aussicht! Uppförsbackar är vi bra på och nedförsbacken från Kronplatz gick på bra stigar och vägar. Vi gick i mål på plats 21.

Vi måste nämna något om supportrar. Det är en sak som är riktigt bra med tävlingar i alpländer. Folk kan konsten att hejja. Var och varannan vi möter säger: Super! Bravo! Och klappar.

Sedan finns det några som är lite mer dedikerade: Först arrangörens utkommenderade höghöjds-hejarklack. De står varje dag på högsta punkten och tjoar och tjimmar. De är också förlöpare och efterpatrull, så de har det rätt hårt. De drar halv sju för att kontrollera snitsig och kommer sist till målet. De får å andra sidan betalt för det...

Sen har vi den engelske gentlemannen. Låt oss kalla honom för Algy... Han möter oss på otillgängliga ställen med ett glatt: 'Well done. Well done.' Det konstiga är att Algy står på flera ställen varje dag, och han kan omöjligt hinna imellan på marken. Vi funderar på om han har en helikopter?

Till sist har vi Catharina och Lennart, vårt eget supportteam. De står och hejjar på oss en bit innan etappmålet, så att vi tar oss den sista biten. Sedan tar de sig till målet, samlar ihop resterna av oss och ser till att vi kommer till hotellet. Där har de redan förvarnat vår ankomst. De har även blivit kompisar med speaker-duon, så vi är igenkända när vi kommer i mål! Det är helt ovärderligt för att ta sig igenom en sådan här utmaning.

Tack så hemskt mycket för stödet! Tack även till er alla som läser, kommenterar och lyckönskar oss!


Catharina och Lennart i Kitz
Höghöjds hejarklack på Birnlucke 2669möh

onsdag 5 september 2012

Dag 5: Rosa tejp

Prettau-Sand in Taufers 32km 1800hm upp 2400hm ner

Det är en blesserad samling människor vid start. Köerna till massageteamet är långa. Varför? Jo där tejpas alla skavanker ihop med Kinesologitejp. Detta är en rätt nytt påfund. Det finns alla möjliga färger och grejen är att tejpen är elastisk och hindrar inte kroppens rörelser utan understödjer slitna muskler och senor.

Vi båda börjar bli rätt tejpade. Alla upptänkliga färger. Däribland rosa. Johan var lite skeptisk till rosa, men den ska tydligen vara snabbare än andra färger (enligt tjejen som tejpade...) så då är det ett enkelt val.

Vi hade annars en rätt tung dag. Det var varmt och vi var slitna. Det var dock wunderschönen aussicht på sina ställen och bra stigar. Slutade på plats 33 och ligger även på den platsen sammantaget.

På kvällen inträffade två intressanta saker: det blev strömavbrott. Tecken på att vi är i Italien? Det varade säkert 20min och vi höll på att somna.

Sedan träffade vi på en busslast danska pensionärer, som var helt begeistrade av tävlingen och hade stått och hejjat en halvmil innan mål. De kände tydligen danskarna som vi träffade på igår. Därav intresset. Vi nickade, såg glada ut och förstod knappt ett ord av vad de sa!